Emmaflickan

Lilla bjelke skulle beskriva min sinnesstämning som opepp. Och jag kan bara hålla med. Jag har inte förstått varför jag har vart så nedstämd de sista dagarna. Väldigt trött och helt enkelt inte glad. sen slog det mig.. imorgon så är det två månader sedan simon sa de hemskaste orden i världen att höra. alltså har jag vart singel i två månader imorgon. känns skittrist. jag känner mig jätteful, ensammast i hela världen, patetisk och fullkommligt värdelös. Jag kommer aldrig hitta någon som vill ha mig? mig som jag är.. ensam kan man väl stryka.. men jätteful, patetisk och värdelös kommer jag ju fortfarande vara. nu har jag vart så ärlig som jag bara kan vara. det är precis så jag känner. det är precis så jag mår. Jag vill att någon ska vilja ha mig.. jag vill att någon ska tycka att jag är bara lite fin. inte säga att jag är det vackraste han sett på länge när han är aspackad. jag vill att någon ska säga det nykter. jag vill att någon ska leda bort tankarna på allt dåligt till något bra. jag vill så otroligt mycket som jag tror att jag aldig kommer att få. jag vill att simon ska vilja ha mig tillbaka. men jag tror inte att det vore en bra idé..

det var riktigt länge sedan jag lipade över detta nu... funderar på om allt börjar komma ikapp mig nu? jag är helt jävla rubbad. kan inte jag få vara normal? lycklig kanske? jag är ganska bortskämd, jag har oftast mått väldigt bra i mitt liv. men inte på några månader nu.
Jag vill ha mitt liv tillbaka.
jag är trött på mitt nuvarande.

Jag hoppas detta vänder snart. Är jättearg. fruktansvärt lättirriterad. Frustrerad. finns någon medicin på detta? piller på burk som man kan äta? känner för att skrika högt. slå någon. göra så att jag får ont och bort med all frustration!! kasta något som går sönder. bara slänga det i väggen. pang.

dessa tankar har snurrat i huvudet några dagar nu.. va tvungen att skriva ner dem.
Jag vill inte ha medömkan.
komentera inte i bloggen och inte irl. fråga inte hur jag mår. Detta har ni aldrig läst.