slut.
Jag fick rådet att skriva ner alla känslor som jag har för att kunna bearbeta att mitt och Simons förhållande är över. Jag slog bort det, men jag kanske skulle behöva skriva? skriva ner alla saker som kommer upp i mitt huvud.. även fast de är hur patetiska som helst..
Jag tror inte att jag riktigt fattat än.. att simon bara vill ha mig som sin vän. Och just nu inte ens det för att d skulle bli för jobbigt.. vi ska inte höras förrns vid jul.. för mig känns det som en evighet eftersom jag är van vid att prata med honom, även om det bara var på telefon så har jag delat allt med honom i ca 6 år och 4 månader. Allt från glädje, lycka och hopp till sorg, saknad och ilska. Allt.
Jag ska vara ärlig. Jag saknar inte förhållandet som det var det sista men som det var innan det blev dåligt. Men min vän saknar jag, han som jag alltid berättade saker först för, han som garvade åt mig när jag gjorde tokiga saker och hjälpte mig med grejer som inte jag fixade.. Han som höll om mig när jag var ledsen.
Men om simon skulle komma imorgon och säga förlåt och ångra att han gjorde slut så vet jag faktiskt inte vad jag skulle svara.. hjärtat säger att jag ska hoppa på honom och kräva en månads kyssar i förskott.. medan hjärnan säger att vänta lite nu.. vad säger att inte samma sak kan hända en gång till... det här kanske är bäst.
Jag vet att vi hade glidit isär.. Jag var 16 och han 22 när vi blev tillsammans, han var lika gammal som jag är nu. Båda har förändrats mycket under de här åren.. Och jag kommer knappt ihåg hur mitt liv såg ut innan simon och hur jag var då.
Samtidigt som jag saknar simon, lägenheten, simons familj och vänner och skulle ge min högra hand för att få allt det här raderat och att allt ska vara "som vanligt" så tycker jag ändå att det här kanske var bra. Vi båda behöver nog tänka på vart sitt håll.. även fast det gör ont. jätteont.
Men man vet inte hur livet kommer och bli. det här kanske blir jättebra eller så blir det katastrof och då får man göra nått åt det. Jag och simon kanske blir ett vi igen eller ¨så blir vi inte det.. Men jag känner på mig att vi alltid kommer vara bästa vänner, det är något jag kommer kämpa med näbbar och klor för.. Och det hoppas jag att han oxå gör..
Jag har inte gråtit något sedan den lördagen vi tömde lägenheten, den dagen var jättejobbig. Men nu lipar jag.
Jag har försökt att skjuta allt ifrån mig tror jag. Att inte tänka. Men de sista dagarna har jag börjat få flashbacks och lite panik när jag fått dem och insett att jag nog måste bearbeta detta bättre för att någonsin komma över detta.. det är anledngen till att jag ska försöka börja blogga igen. det kommer bli en jävla massa ältande så man behöver inte läsa om man inte vill.
Utsidan ler och insidan ler ibland. eller insidan ler oftast. Jag mår okej. Men jag kommer att må jättebra om ett tag. nu hoppas jag bara att simon också mår okej. för jag vet att han kommer att må jättebra om ett tag han också!
Jag kommer alltid att älska honom även om jag inte kommer att älska honom på samma sätt.
kramkram
Emma
Jag tror inte att jag riktigt fattat än.. att simon bara vill ha mig som sin vän. Och just nu inte ens det för att d skulle bli för jobbigt.. vi ska inte höras förrns vid jul.. för mig känns det som en evighet eftersom jag är van vid att prata med honom, även om det bara var på telefon så har jag delat allt med honom i ca 6 år och 4 månader. Allt från glädje, lycka och hopp till sorg, saknad och ilska. Allt.
Jag ska vara ärlig. Jag saknar inte förhållandet som det var det sista men som det var innan det blev dåligt. Men min vän saknar jag, han som jag alltid berättade saker först för, han som garvade åt mig när jag gjorde tokiga saker och hjälpte mig med grejer som inte jag fixade.. Han som höll om mig när jag var ledsen.
Men om simon skulle komma imorgon och säga förlåt och ångra att han gjorde slut så vet jag faktiskt inte vad jag skulle svara.. hjärtat säger att jag ska hoppa på honom och kräva en månads kyssar i förskott.. medan hjärnan säger att vänta lite nu.. vad säger att inte samma sak kan hända en gång till... det här kanske är bäst.
Jag vet att vi hade glidit isär.. Jag var 16 och han 22 när vi blev tillsammans, han var lika gammal som jag är nu. Båda har förändrats mycket under de här åren.. Och jag kommer knappt ihåg hur mitt liv såg ut innan simon och hur jag var då.
Samtidigt som jag saknar simon, lägenheten, simons familj och vänner och skulle ge min högra hand för att få allt det här raderat och att allt ska vara "som vanligt" så tycker jag ändå att det här kanske var bra. Vi båda behöver nog tänka på vart sitt håll.. även fast det gör ont. jätteont.
Men man vet inte hur livet kommer och bli. det här kanske blir jättebra eller så blir det katastrof och då får man göra nått åt det. Jag och simon kanske blir ett vi igen eller ¨så blir vi inte det.. Men jag känner på mig att vi alltid kommer vara bästa vänner, det är något jag kommer kämpa med näbbar och klor för.. Och det hoppas jag att han oxå gör..
Jag har inte gråtit något sedan den lördagen vi tömde lägenheten, den dagen var jättejobbig. Men nu lipar jag.
Jag har försökt att skjuta allt ifrån mig tror jag. Att inte tänka. Men de sista dagarna har jag börjat få flashbacks och lite panik när jag fått dem och insett att jag nog måste bearbeta detta bättre för att någonsin komma över detta.. det är anledngen till att jag ska försöka börja blogga igen. det kommer bli en jävla massa ältande så man behöver inte läsa om man inte vill.
Utsidan ler och insidan ler ibland. eller insidan ler oftast. Jag mår okej. Men jag kommer att må jättebra om ett tag. nu hoppas jag bara att simon också mår okej. för jag vet att han kommer att må jättebra om ett tag han också!
Jag kommer alltid att älska honom även om jag inte kommer att älska honom på samma sätt.
kramkram
Emma
Kommentarer
Trackback
